Ibland när jag sitter och läser bloggar så undrar jag hur alla dessa människor kan vara så perfekta. Lever de verkligen livet de portätterar på bloggen? Eller är bloggen ett sätt för dem att bara porträttera sidorna hos sig själv som de tycker om? Alla bloggare gör inte så, och jag har tendensen att stanna hos bloggare som erkänner sina brister.
Det är samma koncept som när man skiver en novell. Huvudkaraktären MÅSTE ha brister, annars fastnar man inte som läsare. Harry Potter-böckerna räddades av underbara bifigurer som Ron Weasely, som verkligen har brister. Harry har inga. Det har stört mig nått enormt. Inte förrens i typ bok fem, får Harry en personlighet, och det går lite för fort. Helt plöstligt är han värsta braten, som man inte heller tycker om.
Det är ett ständigt problem hos författare, man får inte bli för kär i sin huvudkaraktär. Det har hänt mig. Jag har tagit en paus för jag kan ärligt inte se några brister hos min huvudkaraktär. Jag vet att hon har dem, men de framträder inte i manuskriptet. Skitjobbigt. Så nu måste jag tänka efter, och skriva om. Våga visa hennes brister.
Emellertid har jag inte ännu bestämt om jag ska blogga om mina egna brister. Jag vet inte om jag verkligen vill lägga ut mig så på internet. Rädslan över att nån man inte vill ska veta allt, helt plöstligt vet allt, slår nog över. Jag har inte viljan att bli känd på det sättet. Jag vill inte att folk ska veta saker om mig. Och det gör mig nog till en usel bloggerska.