Vinter påväg

Ni hörde väl talas om bränderna i somras (vintras) här i Australien. Halva min delstat brann typ ner. Det var 43 grader som varmast i min stad, värmerekord. Det kan man inte tro nu. Nu är det svinkallt, vintern påväg.

Problemet med att det är så kallt här är att det är kallt som fan INOMHUS också. De TROR att det är jättevarmt, men det är det inte. Så isolerar de inte husen och resultatet är svinakallt. Vi har en gasvärmare men vi försöker hålla värmen i ett rum eftersom den smiter för fort annars.

Tänk på det ni, mitt bland blåsippor och tussilago :-(.

*tänker flytta norrut*

Att våga vara imperfekt

Ibland när jag sitter och läser bloggar så undrar jag hur alla dessa människor kan vara så perfekta. Lever de verkligen livet de portätterar på bloggen? Eller är bloggen ett sätt för dem att bara porträttera sidorna hos sig själv som de tycker om? Alla bloggare gör inte så, och jag har tendensen att stanna hos bloggare som erkänner sina brister.

Det är samma koncept som när man skiver en novell. Huvudkaraktären MÅSTE ha brister, annars fastnar man inte som läsare. Harry Potter-böckerna räddades av underbara bifigurer som Ron Weasely, som verkligen har brister. Harry har inga. Det har stört mig nått enormt. Inte förrens i typ bok fem, får Harry en personlighet, och det går lite för fort. Helt plöstligt är han värsta braten, som man inte heller tycker om.

Det är ett ständigt problem hos författare, man får inte bli för kär i sin huvudkaraktär. Det har hänt mig. Jag har tagit en paus för jag kan ärligt inte se några brister hos min huvudkaraktär. Jag vet att hon har dem, men de framträder inte i manuskriptet. Skitjobbigt. Så nu måste jag tänka efter, och skriva om. Våga visa hennes brister.

Emellertid har jag inte ännu bestämt om jag ska blogga om mina egna brister. Jag vet inte om jag verkligen vill lägga ut mig så på internet. Rädslan över att nån man inte vill ska veta allt, helt plöstligt vet allt, slår nog över. Jag har inte viljan att bli känd på det sättet. Jag vill inte att folk ska veta saker om mig. Och det gör mig nog till en usel bloggerska.

Eller är det en fotbollsplan?

Vi har droppande kranar i hela huset. Mindre än 2 månader sen var rörmockaren här och bytte pack i köket, men likförbannat droppar kranen. Orka bry sig! Problemet är bara, att i staden där jag bor, så finns det inget vatten. Vi har absolut inte en enda jävla droppe vatten själva! Det vattnet som droppar ur min kran nu, kommer från nån stackars bonde i en annan del av landet, som inte får vattna sina potatisar eller kor. Det tål att tänkas på.

Det här är vår sjö.

Påskafton och kyrkbesök

Påsken har varit mitt typ enda kyrbesök på året. Inte för att jag egentligen är troende, i alla fall inte på kyrkans vis. Men det är så roligt att sjunga en massa sånger, som ”var glad”, and andra roliga påskpsalmer.

Igår var jag i kyrkan. Dock inte en protestantisk kyrka, för den låg för långt borta (andra sidan stan, plus att nån sa att de pratar tyska i kyrkan!? Eller så missuppfattade jag). I varje fall så gick jag till en Anglo-Katolsk kyrka, den som ligger närmast och som jag har lite anknytningar till, bekant med lite präster och prästfruar och dirverse (från andra aktiviteter där vi lånar kyrkans lokaler). Men inte sjöng i var glad inte! Det var jättedeprimerade sånger! Till och med ”guds lamm” var helt superdeppig. Vet inte om jag kommer orka gå dit igen alltså. Hellst skulle jag vilja gå till en gospelkyrka, DET skulle vara häftigt.

Men sen var det rätt kul att se dem utspökade och plinga massa klockor och tända en massa rökelse. Absolut annorlunda upplevelse! Och alla är så trevliga i kyrkor. Även om man är en hednisk protestant från Sverige ;-).

Läsare!

Jag har fått en komentar! Wow! Tack Linnea för den! Och när jag var där inne så passade jag på att kolla bloggstatistiken. Folk har LÄST min blogg, inte bara en utan typ 6 pers! Wow. Vilka är ni? Kom igen, ge er till känna!

Hur misslyckas man på detta sättet?!

Jag har aldrig förut misslyckat så pass med äggkokning som idag, självaste påskafton dessutom. Skulle koka ägg till hela familjen. Tyckte de var i väl länge. Men när jag kläckte ägget så var vitan lös men gulan var hård! Hur, seriöst hur lyckas man med det?! Eller ska jag säga misslyckas?  Jag trodde inte att det var möjligt. Nu vet jag bättre.

Over and out.

Titta, han flyger

Därför kan jag inte lämna Axel ensam med sin pappa...

Påsken!

Jag är så dålig på att blogga att det inte är sant. Men i alla fall.

Här om dagen var jag hemma hos en vän som hade anordnat en ”traditional passover meal”. Detta är en judisk tradition som firar när de blev fria från egyptierna. Jag minns att vi läste lite om detta i lågstadiet. I princip sa Gud till judarna att de skulle slakta ett lamm och måla deras dörrkamm röd med blod, så skulle Gud ”pass over” deras hus, när han kom för att döda alla förstfödda som straff. Sen fick de äta lammet, ojäst bröd och lite smått och gott, och det är vad jag åt! Det är traditionellt på skärtorsdagen man gör detta. Namnet skärtosdag har tydligen inte någonting med rosa att göra, vilket jag alltid trott, utan kommer från ordet ”skära” som förr betydde ”rena”. Väldigt ologiskt, men visst! Det in turn, kommer i från att Jeusus tvättade fötterna på lärjungarna innan måltiden. För, det kanske ni redan gissat, är ju självklart passover som Jesus och lärjungarna firade, som blev ”the last supper”. Mycket, mycket interessant var det!

Och sen dog ju Jesus på korset, och uppstod tre dagar senare, och det är ju därför vi kristna firar påsk, men det visste ni säkert allihopa. 🙂

Sockerhög bebis!

Fick en rejäl insyn igår på hur det kommer gå om vi låter Axel äta en massa godis och skräp. Han kommer bli hyperaktiv. Jag åt nämligen en påse godis igår, och han blev helt hyperaktiv. Och det var ändå det snälla godiset utan läskiga tillsattser, men det innehåller ju fortfarande mest socker. Han somnade inte förrens halv två, när vi gick och lade oss! Och det var bara lite via bröstmjölken. Jag kommer nog få passa den här ungen väldigt noga när det gäller sånt.

ADHD rinner i hans ådror.

Hur jag hamnade i Austalien.

Tänkte bara skiva lite om mig, och hur jag hamnade i Australien, bara i fall att nån skulle surfa in på bloggen och undra.

Jag och min man träffades på nått mystiskt sätt, I will not desplay how, i mitten av 2004, i Australien. Då var jag 17, han 20. Vi blev störtkära och övervägde seriöst att gömma oss nånstans 😉 och skita i att åka hem, men jag hade ju ett år på gymnasiet kvar och ville hellst avsluta den biten. Så jag åkte hem, han kom och hälsade på över jul, och flyttade upp lagom till min student. Sen hade jag lite rester kvar i skolan, så jag pluggade in dem över 9 månader, samt jobbade, och sen kom dagen när vi flyttade ner till Australien, vilket var i början på 2006. Jag hade aldrig varit i Victora, delstaten där vi bor, hade aldrig träffat hans familj eller nånting. Nu skulle vi bo hos hans bror. Läskigt! Men det gick bra i alla fall. Dock är det först nu, efter 3 år här, som jag har mitt eget hem (vi har delat med studenter, familj och diverse), egna vänner (guld värt!) och faktiskt verkligen trivs. Det tog sin lilla tid, men jag älskar det verkligen. Fast jag vill flytta norrut, upp till värmen. 🙂